NP:
The Secret History - Our Lady of Stalingrad. Det fanns en tid då Michael Grace Jr kunde åtnjuta högre status än både Stuart Murdoch och Stephin Merritt i svenska popkretsar. Det var runt 2002, 2003 och kanske 2004. Benno-inkarnationen Twisterella eldade på massorna, Soulseek var som störst, Emmaboda bokade Boyracer, jag och Fredrik drev en indieklubb i det lokala folkets hus, en ljusskygg Rocky Dennis lade upp mp3-filer på Geocities och skunkgruppen “Ingenting är kvalitativt jämförbart med My Favorite” skapades, troligen av en Dorotea-medlem. Det var fantastiska tider och My Favorite var det bästa, viktigaste och ärligaste som existerade. Alla den tidens fester, som i regel var förlagda i Claras K:s kök, slutade i manisk allsång till Burning Hearts, Homeless Club Kids och den särdeles ursinniga Working Class Jacket med sina rader om bröderna Kennedy. I mitt kortlivade fanzine, Penelope Tree, delade jag ut rungande tio av tio i betyg till albumet The Happiest Days of Our Lives och jämförde det, helt obekymrat, med Tigermilk. Per Johansson, My Favorite:s sannolikt mest entusiastiska anhängare, skrev en glödande och inbjudande introduktionstext i Sonic, vilket var stort på den tiden, och själv tryckte jag upp stillbilden på en modstulen Anna Karina ur Godards Vivre Sa Vie på en tröja och paraderade stolt i den på Embassy-gigs och kemilektioner. Man var young, alive, in love och very poor and very happy.
Min My Favorite-historia kulminerade till slut på Hultsfred 2005 när jag såg dem för första och enda gången. Konserten var ett Salvador Dalískt trädgårdsparty för den svenska popsocieteten - P3 Pop-programledare, Starke Adolf-stammisar och Jet Set Junta-skribenter var man än vände blicken - och i luften fanns en spänning som tangerade den under Magnetic Fields-spelningen på Chinateatern året innan. Det var bra men inte omvälvande och kort därefter bröt de upp genom ett avskedsbrev som var vackert och pompöst, precis som My Favorite alltid hade varit. Ett nytt band med ny sångerska skulle startas upp och utvecklingen skulle man få följa på bandets legendariska blogg, The Lost Detective. När det avslöjades att det nya bandets namn var The Secret History blev jag så upprymd att jag ringde till Fredrik mitt i natten och berättade det för honom med bräcklig stämma. Han reagerade med stor tillförsikt, men också oro över att nu förlora dyrbar sömn inför en tung arbetsdag. Därefter följde: tystnad. Michael Grace Jr skrev förvisso rikligt om sina varierande fetisher - Ivy League, Whit Stillman, Donna Tartt, Manhattan, Bret Easton Ellis, Roxy Music, Marienbad - men väntan på nya, faktiska låtar tycktes förgäves. Så under en håglös, folkölssävlig kväll på Youtube för ett par-tre år sedan hittade jag av en ren slump en dunkel videoinspelning från ett okänt Secret History-gig på en Lower East Side-sylta: en låt vid namn Our Lady of Stalingrad. Jag tyckte att den lät som Magnetic Fields When You Were My Baby, fast avsevärt mycket sämre. Det fanns några låtar till att lyssna på och de framstod som likaledes mediokra och stelbenta, nästan hånfullt ospektakulära i sammanhanget. Jag förvånades över detta förfall. Det har dock slagit mig att det blott var mycket prematura skissar av låtar som kom i min väg den där ödesdigra kvällen på Youtube. De senaste dagarna har jag de facto lyssnat på de färdiga låtarna och de är mycket bra och minner gott om My Favorite:s storhetsdagar och mitt eget gamla indieliv. Det kan aldrig bli lika viktigt som när man knöt sin 17-åriga näve i mitten av en Let’s stay alive-refräng, men The Secret History har åtminstone en oomtvistlig fördel: den nya sångerskan har en röstmässig liknelse med Kirsty MacColl som är rörande och oemotståndlig.
NR:
Jag skall bliva dig förbunden - brevväxlingen mellan Torgny Segerstedt och Marcus Wallenberg. En så fager titel på en bok. Här finns samtliga brev som dessa två svenska mellankrigstidsgiganter författade till varandra mellan 1919-1940. Jag läser och får samma känsla av högtidligt intellekt som infann sig i Olof Palme-biografin. Det är två bekymrade män; Wallenberg över arbetarklassens ökade inflytande, Segerstedt över brunskjortornas. De är ofta samstämmiga, elitistiska och ytterst respektfulla mot varandra - ända fram till kriget tornar upp sig och deras åsikter börjar gå isär. Det är så intressant med Segerstedt. Man hör talas om hans Raoul Wallenbergska civilkurage, och visst var han sin tids mest högröstade kritiker av nazismen, men man glömmer ibland att han också var en uttalad beundrare av Mussolini, samt att hans legendariska animositet gentemot NSDAP inte nödvändigtvis var grundad i en avsmak för dess ideologi, utan snarare i att han tyckte att det var en dum, oattraktiv pöbel. Eller som litteraturprofessor Lars Lönnroth uttrycker det:
“Man kan fråga sig vad som hade blivit Segerstedts eftermäle i dag om inte nazisterna kommit till makten i Tyskland 1933. Kanske skulle man enbart ha uppfattat honom som en vederstygglig manschauvinistisk patriark med intelligensaristokratisk människosyn.”
I vilket fall som helst räknar jag in mig bland Segerstedt-anhängarna, om inte annat för den besatta Beethoven-blicken eller det faktum att han, på gott och ont, var Sveriges HL Mencken. Han drev framför allt den oändligt fascinerande Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Hjalmar Söderberg och Viktor Rydberg en gång arbetade, och i dessa brev till “Dodde” Wallenberg (karljävelns faktiska smeknamn) finns goda anekdoter från det vardagliga livet i det alltjämt bevarade redaktionshuset på Köpmansgatan 12. Personligen njuter jag rätt mycket av den här typen av böcker.
